Jag kommer

Ihåg den dagen jag kanske var femton eller något när jag fick min tjugoåriga syster att gråta. Inte genom våld eller annan kränkning utan bara genom ett enkelt litet uttalande. Hon grät hur länge som helst och mamma blev flyförbannad på mig pappa stod totalt på min sida.

Den dagen kommer jag aldrig att glömma, inte hon heller, den dagen då jag faktiskt sa vad jag tyckte, jag var ärlig.

Uttalandet var kort och gott, du hade aldrig klarat av att ha barn, du är inte mamma-typ helt enkelt. Kan anses elakt det passade så bra för stunden, säger hon som gick ifråm bröllopsfesten direkt efter tager du bla bla bla, ge mig inget pris för bästa syster då ;).