Många tänker tillbaka på sin barndom som den lyckligaste tiden i sitt liv, då man fick vara fri och bekymmerslös. Jag pratar sällan om vad jag egentligen tycker och det är ingen som egentligen vet allt om mig och mitt liv. Det finns de som fått små bitar av mitt liv, dags att pussla ihop det?
Det är absolut inte så att jag har haft den sämsta uppväxten med en massa skit som många stackars människor har haft. Jag har däremot aldrig fått en lugn stund. Inte ens idag får jag det, fast jag har flyttat och inte ens är en del av det längre. Det finns en del av mig som alltid kommer att skydda mig själv emot sånt som jag vet kan, någon dag såra mig.
Just nu känner jag mig som tio igen och har nyss klämt håret fast i gungan och pappa fick klippa av det, en del av mig känner sig lite som när jag låg och grät i min säng för att det inte direkt är något ett barn kan hjälpa. Ge alla en ärlig chans var det ja? Hur många gånger ska man tillåta sig att bli bränd då?
